Sitter här och tänker på att år 2011 snart är slut... 

Mycket har hänt under detta år glädje, sorg, skratt, gråt, rikedom...........

Sorgen är att mannen här i huset helt plötsligt blev sjuk.. inget allvarligt kan många tycka, men tungt för honom, eftersom han inte orkar så mycket, som förr i tiden och jag tror att det är svårt både för honom och för mig att acceptera att livet kan bli så, att det blir snabba förändringar.

Glädjen är att vi trivs tillsammans att vara omtänksamma, ta hand om varandra, visa att vi älskar varandra    och det är det viktigaste här på jorden, jag tror att många glömmer bort det, det skrivs och pratas om utlandsresor, nya bilar m.m bara materiella saker, som man faktiskt kan leva utan, prova får ni se! det går!  

Visst saknar jag att få resa bort, att slappa i solen, lata sig, bli upppassad av personal i restaurangen.. men det vill jag göra tillsammans med den man jag lever tillsamman med... 

Men vi skrattar och i bland gråter när det känns jobbigt och tungt.. men en sak är säkert jag är rik, inte att jag har ett fett bankkonto, utan rik eftersom jag har så fina barn som det går bra för, fina barnbarn som är så rara och goa, tak över huvudet och mat varje dag... och det är inte fy skam minnsann.

Så efter dessa små anteckningar.... så önskar jag er alla...

och ett fint 2012... det ska vi ha...

Och...  

Det var en gång.. 

En dotter som var fullt upptagen med att arbeta, arbeta.... 

Så hon kunde inte ta sig tid att besöka sin mor utan ringde varje dag och pratade med henne, modern sa varje gång; jag har det bra men det känns lite ensamt ingen kommer och hälsar på, jag tror att alla har glömt mig, dottern tänkte jag ska åka och hälsa på snart. Det gick en månad och en dag i Augusti tog hon sig tid att göra ett besök, när hon kom fram hittade hon sin mor liggande i sängen mager och blek, modern sa; jag vill åka till doktorn, dottern sa; har du inte talat om för xxxx (som modern levde tillsammans med) att du inte mår bra. Ja, sade modern men han lyssnar inte.

Dottern ringde ambulansen och begärde att de skulle komma, och färden gick till akuten, där modern låg och skrek av smärta, den unga AT läkaren frågade; är det länge sedan du var på toaletten, modern kunde inte svara.. Då vände sig läkaren till dottern och sa; hon lider nog av förstoppning.. Det blev några dagar på lasarettet med medicin mot förstoppning, dottern besökte varje dag och modern blev inte bättre men skrev ut och skickades hem. Dotter tänkte; ja, doktorerna ska väl kunna sin sak.. det gick en vecka och dotter gjorde ett nytt besök, synen hon möttes av ska hon aldrig glömma, modern låg där i sängen magrare än förra gången, nu kunde hon inte kommunicera alls, dottern ringde ambulansen igen och samma killar kom och sa vi har pratat med läkaren och han säger att vi ska åka till ett större sjukhus, färden gick i snabb fart och dotterns man åkte efter i bilen, vid akuten blev det en väntan på flera timmar, modern skrek av smärta och en doktor kom och klämde och kände på magen, modern blev inlagd på lasarettet och dottern med sin man åkte hem och sov några timmar, dottern begav sig i väg till sitt arbete med en gnagande oro, och efter ett par timmar fick hon telefonsamtal från lasarettet; beskedet var cancer i tjocktarmen...

som inte var möjlig att operera, modern vägde då 36 kg.

Nu fortsatte det med lasaretts inläggningar och dottern satt vid sin modern varje kväll, höll handen och modern tittade i bland och pratade några ord på  Engelska som var hennes modersmål, i bland kunde hon säga; är du här och dottern sa; jag sitter här vid dig. Dottern sov några timmar och arbetade sedan,  kände jag vill vara med min mor all tid jag kan !  Sjukvården meddelande att nu har vi gjort allt vi kan, nu ska modern vårdas i hemmet, dottern kämpade allt vad hon kunde, det går inte att vårdas i hemmet !

Sagt och gjort det beställdes en sjuktransport, dottern stod på knä i sjukbilen och höll om sin mor, bilen skakade och vid varje gupp skrek modern, chauffören sa; ska vi vända, det här är inte klokt att sjukvården är så här, jag kan inget om sjukvård vad säger du ? Dottern svarade lasarettet har skrivit ut min mor, så det finns inget annat alternativ än att hon ska hem!

Nästa dag åkte dottern tillsammans med sin man till sin mor och satt vid hennes sängkant, dottern hade lyckat att få hemtjänsten i moderns kommun att ställa upp med 24 timmars passning, dess kvinnor i varierande ålder var änglar, tog hand om modern till 100 %.

Dottern åkte varje dag efter arbete, satt vid sängkanten, höll handen, åkte hem, sov några timmar, arbetade,

åkte till sin mor. Veckorna gick kommunen meddelande dottern; vi har ingen personal över jul och nyårshelgen, dotter lyckades med mycket övertalning att modern fick läggas in på lasarettet över helgerna, satt där varje dag vid moderns säng, modern sade; nu är jag hemma i min säng. Julafton kom och dottern satt där och mindes alla julaftnar under sin barndom, kände ett sådant stöd av sin man som ställde upp med 100%. Dottern med man firade julaftons eftermiddag tillsammans med barnbarn och sin bror men hade ingen jul hemma.

Efter helgerna skrev modern ut igen och med all hjälp och omvårdad av hemtjänstens kvinnorna som ska ha en stor elog !!  Så vårdades modern i livets slutskede i sitt hem! Dottern arbetade på dagarna och åkte sedan till sin mor, satt vid sängkanten höll om henne, modern öppnade sina ögon små stunder och sa; Du är här!  Den 16 Januari somnade modern in i dottern famn...... Och dottern gick ut tittade på stjärnorna uppe i himmlen och kände en stor frid... // Anledningen till att jag skriver detta är jag minns detta som det var i går, tiden går fort och vi måste tänka på våra nära och kära. Tänk aldrig; Jag har inte tid, jag ska göra det sedan !! //En dotter!

Vad glad jag blir sa 10 åringen när det snöade i går kväll. Men jag som de flesta vuxna tänkte, nej! nu blir det halt på vägarna och skotta måste man börja göra. Usch vad jobbigt.  

Nej man skulle nog vara barn igen, så man såg det positiva inte det negativa.

Tänk barndomens lekar i snön..  

Några tankar i dag.. 

Har gjort ett bildcollage av några tänkvärda ord..  

Önskar alla läsare en trevlig kväll i höstmörkret..

Och du..

Ja inte drivmedel för bensinslukaren..   utan tankar som finns hos mig..

Veckan som har förflutet har kanske inte varit så spännande men för mig så är det min verklighet.. som består av att arbeta i mitt företag som jag har haft i över 14 år och det ångrar jag inte en sekund att jag vågade ta steget och starta egen firma, det har varit både skratt och tårar många gånger, tårar när jag har känt att jag kanske inte orkar jobba så mycket som jag gjorde de första 10 åren... och helt plötsligt sa kroppen i från; stopp!!! nu får du ta och lugna ner dig lite.. men så kan det bli när man satsar 110 % på det man tror på.. Semester vad är det ? Om jag kan så blir det högst 2 veckor på 1 år och då menar jag att dessa 2 veckor delas upp på strödagar.. 

Men jag måste erkänna att den här veckan har jag faktiskt gjort annat än arbetat, har umgåtts med mina barn och barnbarn, varit hemma och dammsugit och tvättat också och det är positivt att hinna med det varje vecka.. Ätit gott, suttit ute i solen och läst ett antal böcker som jag älskar att

göra.. 

Bland annat den här

Druckit gott också.. 

Han med ett besök hos

 fick en ryggbehandling mot min onda rygg, ni vet har suttit vid datorn i snart 20 år, så det känner ryggen av.  

Men..  

nu till helgen kom min tvillingbror (som inte vill vara med på bild) så just nu för tillfället grillas det... hoppas att det ska smaka..

Ja, som ni ser mina vänner inget spännande kanske, med det här är 

MEAVITA=MITT LIV.. 

Tack för mig för den här gången

och..

Saknar dig... tänker på dig.

I morse vaknade jag efter en orolig natt. 

Saknaden sköljde över mig som en flodvåg.

I dag är det 25 år sedan jag fick ett telefonsamtal att du min far Ragnar inte fanns mer.. att du hade omkommit i en flygolycka klockan 9 på morgonen, att du hade flygit iväg i ditt plan och inte kom hem igen.

Smärtan som jag kände var obeskrivlig, kan inte beskrivas i ord.. Smärtan har avtagit men saknaden finns kvar lika stor som då.

Men jag tror och känner att du finns med mig varje dag.. Och det är jag tacksam för...  

Tack för mig..

och du..